En växande grupp arbetsgivare tecknar idag en sjukvårdsförsäkring för sina anställda. En utveckling som till stor del drivs fram av försäkringsmäklarna, enligt en artikel i LO-tidningen. I över 80 procent av fallen tecknas försäkringen av arbetsgivaren. Det är däremot än så länge relativt sällsynt att via sitt fackförbund teckna en privat sjukvårdsförsäkring, även om sådana exempel finns framförallt inom TCO- och SACO-förbunden. Ännu ovanligare är att enskilda personer köper sjukvårdsförsäkring själva.

Vid förra årsskiftet hade ungefär 430 767 personer i Sverige en privat sjukvårdsförsäkring. Detta är en ökning med 11,5 procent jämfört med året innan. De privata sjukvårdsförsäkringarna har alltså brett ut sig snabbt i vårt land.

När det gäller drivkrafterna bakom denna utveckling finns anledning att stanna upp och fundera lite extra. Att försäljningen av privata sjukvårdsförsäkringar drivs av misstro mot den allmänna sjukvården är generellt sett inte helt givet, även om sådana lokala exempel säkert finns. Enligt exempelvis Statskontoret och andra som analyserat detta hör hälso- och sjukvården till de offentliga verksamheter som röner mest uppskattning och förtroende bland svenskarna. Istället handlar det nog om att andra faktorer har betydelse. En är skattemässig, dvs den anställde betalar i princip ingen skatt alls för förmånen och i många fall är också delar av försäkringspremien avdragsgill för arbetsgivaren. En annan är att arbetsgivaren vill framstå som attraktiv i konkurrensen om kvalificerad personal.

När det gäller  drivkrafterna så påminner de faktiskt om de mekanismer som ledde fram till den företagsanknutna välfärdsmodell som vi idag kan se i exempelvis USA. Efter det andra världskriget infördes där pris- och lönestopp, vilket ledde fram till att de amerikanska arbetsgivarna började konkurrera om arbetskraften genom att erbjuda olika typer av företagsanknutna försäkrings- och välfärdslösningar. I dag ligger därför en stor del av såväl sjuk- som pensionsförsäkringarna i USA på de enskilda företagen. Detta föranledde exempelvis GM:s förre VD Rick Wagoner att kalla det företag han själv styrde för ”ett sjukförsäkrings- och pensionsbolag som råkar tillverka bilar”.

När det gäller den amerikanska välfärdsmodellen finns en rad samhällsekonomiska problem som vi svenskar, som huvudsakligen har offentligt finansierade och organiserade trygghetslösningar, än så länge slipper. I och med att den amerikanske anställde är beroende av företaget, inte bara för sin lön utan även när det gäller den sociala tryggheten, finns det anledning att fundera både en och två gånger innan hon/han väljer att byta arbetsgivare. Den amerikanska arbetsmarknaden blir därmed mindre rörlig och flexibel jämfört med vår, där socialskyddet än så länge ju inte påverkas särskilt mycket av att vi byter jobb eller flyttar runt i landet.

Dessutom uppstår lätt ”oheliga allianser” i USA när enskilda företag krisar, där både det lokala facket och den lokala företagsledningen trycker på politikerna att införa olika typer av protektionistiska skyddsåtgärder för att så långt som möjligt skona det egna företaget från konkurs. Så har skett både när den amerikanska stål-, bil- och flygindustrin krisat, då har politikerna inte alltid klarat av att stå emot det starka lobbytrycket och tvingats ta till tull- eller tariffhöjningar för att förhindra utländsk konkurrens.

Rent samhällsekonomiskt riskerar detta naturligtvis leda till att företag och verksamheter, som på sikt egentligen inte håller måttet, skyddas av statsmakten. Den nödvändiga strukturrationaliseringen och effektiviseringen av verksamheten stannar därmed upp. Långsiktigt urgröps samhällsekonomins tillväxtförutsättningar och konkurerenskraft. Stora delar av det amerikanska s.k. ”rostbältet” är ett skrämmande exempel på vilka konsekvenserna av detta kan bli.

Än så länge har vi här i Sverige inte sett denna typ av effekter, mest beroende på att våra företag ännu inte bär särskilt mycket av ansvaret för våra välfärds- och trygghetslösningar. Men det gäller att se upp. Precis som Folksams välfärdsanalytiker, Håkan Svärdman, lyfter fram i LO-tidningen finns det också fler näraliggande aspekter än de hittills nämnda att väga in: ”…om marknaden för sjukvårdsförsäkringar skulle växa, så är det klart att det blir spänningar mellan offentligt och privat finansierad sjukvård /…/Privatfinansierad vård kan då dränera den offentliga vården på personal.”

Detta leder mig fram till att ifrågasätta om vi verkligen ska fortsätta att skattegynna dessa privata vårdförsäkringar? Finns det rent av anledning att på olika sätt, mer aktivt än idag, försöka motverka denna utveckling? Hur skulle i så fall de lämpliga åtgärderna se ut? Dessa funderingar dyker upp hos mig inte minst med tanke på de långsiktigt negativa samhällsekonomiska effekter som den kraftiga ökningen av privata vårdförsäkringar riskerar att leda till. De amerikanska erfarenheterna borde åtminstone stämma oss till djupare eftertanke…

************************

Media: SvD 1, 2, SVT 1, 2, Nyhetskanalen 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, 5,
Bloggat: Martin G Moberg om Obama och USA:s jobbkris, Mikael Damberg om fokus på det som fungerar, Socialdemokraterna i Region Skåne om Henrik Fritzons kommentar om den skånska hälso- och sjukvården, Lena Sommestad om att modernisering inte är det samma som mer marknad, Ann-Marie Lindgren om konsten att sälja friskolor, Björn Johnson om det politiska läget i landet, Ett Hjärta Rött om jobbskatteavdraget

Frågan är inte min egen utan Belgiens näringsminister Paul Magnette. Bakgrunden är det inom EU antagna lagstiftningspaketet för ekonomisk styrning, det så kallade 6-packet.

Lagstiftningen började gälla från den 13 december 2011 och Belgien har nu som första land fått känna av dess effekter.

Magnette menar att Belgien accepterar det faktum att de är tvungna att minska sin statsskuld men metoden för att åstadkomma detta måste vara en nationell angelägenhet. Kommissionen saknar den nödvändiga demokratiska legitimiteten för att göra detta. För att använda Magnettes egna ord: ”Vem vet vem Olli Rehn är?”

Känns argumentationen igen så kan det vara för att ni läste mina kollegor Claes-Mikael Jonssons och Monika Arvidssons debattartikel i SvD inför antagandet av 6-packet.

De lyfter i artikeln fram de problem som Belgien nu konfronteras med:

”Budgetdisciplin måste väga tungt. Om detta är de flesta bedömare överens. Men en hållbar finanspolitik bygger inte enbart på strama budgetramar, utan också på investeringar för jobb och tillväxt. Det kräver ett nationellt handlingsutrymme för den ekonomiska politiken.

Hur vi i Europa använder våra offentliga medel är inte politiskt neutrala beslut. Finanspolitiken varierar – och måste av demokratiskäl tillåtas göra så – beroende på regeringars politiska färg och medlemsländernas val av samhällsmodell.

Välfärdsstaten och marknadsekonomin är framgångar som reflekterar folkviljan. Kommissionens förslag begränsar dock medborgarnas möjlighet att värna och utveckla detta på nationell nivå.”

Olli Rehn, som för övrigt är finsk EU-kommissionär med ansvar för ekonomiska och monetära frågor, har tidigare talat om att medlemsstaterna underskattat styrkan i lagstiftningsförslagen. Det verkar som att han fått rätt på den punkten. Olli Rehns chef och kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso har tidigare liknat det vid en tyst revolution.

Igår bloggade jag om hemlösheten. När jag senare under kvällen tog del av nyhetsrapporteringen kunde jag notera en viss sammanblandning av begreppen ”uteliggare” och ”hemlös”. Enligt Socialstyrelsen har inte antalet uteliggare ökat. Men däremot har de akut hemlösa – där även personer på härbärgen, akutboende och vandrarhem och hotell ingår – ökat kraftigt från 3.600 till 4.500 under de senaste sex åren, d.v.s. en ökning med 25 procent.

De flesta av oss, också socialministern Maria Larsson och regeringens hemlöshetssamordnare, inser säkert att det inte är en hållbar lösning på hemlösheten att fler bor på härbärgen. Likväl är det Maria Larsson som på riksnivå är den ytterst politiskt ansvariga. Det ansvaret är mycket svårt att kollra bort. Frågan är väl bara hur ministern nu kommer att reagera och (förhoppningsvis) agera utifrån Socialstyrelsens senaste kartläggning av hemlösheten?

När man tar del av de reaktioner som kommer från välinitierat håll, d.v.s. från dem som dagligen arbetar med frågan, är bilden mycket tydlig. Så här formulerar sig exempelvis Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission:

”- Hemlösheten har bitit sig fast i Sverige och har ökat på flera områden. Det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige. Tyvärr bekräftar Socialstyrelsens siffror vår bild. Antalet människor i hemlöshet blir fler, allt fler söker sig till våra boenden och andra verksamheter, och av dem som kommer till oss är allt fler unga. /…/ Det är tydligt att den nuvarande regeringen inte tar detta stora samhällsproblem på allvar. Tidigare hade regeringen en strategi mot hemlöshet, i senaste budgetpropositionen talar de istället om en ”ambition”. I praktiken finns i dag ingen samlad nationell politik för att bryta hemlösheten.”

Ord och inga visor skulle man kanske kunna säga. Nu undrar man naturligtvis om den ansvariga ministern Maria Larsson ska ta sitt politiska ansvar och öppet och ärligt erkänna att regeringen misslyckats också inom detta politikområde? Eller kommer Maria Larsson i likhet med Ulf Kristersson, när bristerna i sjukförsäkringen blev allt för uppmärksammade, tillsätta en översynsgrupp som gör småjusteringar och sedan försöka ”begrava frågan”? En annan variant på krishantering skulle kunna vara att följa Anders Borgs ”Caremataktik” som innebär att moralisera över enskilda riskkapitalbolag, när exempelvis vinstdrivna bolag ökar sina vinster genom vanvård i äldreomsorgen, och sedan i stort sett göra ingenting…

Av allt att döma tycks det vara den senare ”Caremataktiken” Maria Larsson hittills valt att slå in på. Vi får nog därför ställa in oss på att höra vår socialminister allt oftare högstämt moralisera över hur dåligt kommunerna sköter sig när det gäller hemlösheten…

*********************

Press: Ab, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SR 1, 2, 3, SVT 1, 2, SVD1, SVD2

Bloggat: Martin Moberg, om socialdemokratiska motsättningar, Johan Westerholm om socialdemokratins inre maktspel, Lena Sommestad om kvoteringsdebatten, Kulturbloggen om den svenska kulturdebatten, Ola Möller om att nu måste regeringen agera, Tokmoderaten om plastikkirurgi och politik, Fyra nyanser av rött om utbildningstakt och studiemedel.

”Innan jag blev hemlös tänkte jag aldrig på vart jag hörde. Allting flöt bara på med jobb, villa, sommarstuga och ett så kallat normalt liv. Sedan gick jag in i väggen och all denna trygga normalitet tycktes försvinna över en natt. Det dröjde inte länge förrän jag tyckte mig ha etablerat exakt var jag hörde hemma. Nere på absoluta botten.”

Så berättar en av dem som intervjuats i Socialstyrelsens senaste kartläggning av hemlösheten i vårt land. Berättelsen är på inget sätt unik. Sammanlagt finns idag cirka 34 000 personer inrapporterade som hemlösa, enligt Socialstyrelsens definition. Många av dem (55 procent) har någon form av fysisk eller psykisk ohälsoproblematik.

Den vanligaste inkomstkällan för både kvinnor och män som är hemlösa är ekonomiskt bistånd (49 procent), följt av ersättning från sjukförsäkringen (22 procent). En större andel kvinnor än män hade sjukpenning och en större andel män än kvinnor hade sjukersättning. Nästan hälften (48 procent) av kvinnorna och 29 procent av männen har barn under 18 år. Det innebär att ungefär 11 300 barn i detta land har en föräldrar som är hemlös. Siffror som etsar sig fast och söker svar…

Även om det är svårt att göra jämförelser över tid menar Socialstyrelsen ändå att man kan se ”åt vilket håll utvecklingen går”. Detta sammanfattas kärnfullt i en enda mening: ”Av kartläggningen framgår att hemlösheten har ökat i alla hemlöshetssituationer sedan mätningen 2005.”

När många av oss upplevde att vi i årets julvimmel mötte fler utsträckta handflator och upp o nervända hattar, än på mycket länge, var detta tyvärr ingen tom illusion. Sverige har blivit kallare. Fler står utanför. Allt fler av våra medbröder- och systrar tvingas sträcka fram en blottad handflata, till en förbipasserande och att be om en nådegåva, för att klara av dagen.

”Inga människor är frivilligt fattiga. Fattigdom är ett politiskt tillstånd.” Så skriver Susanna Alakoski i en mycket läsvärd krönika i Aftonbladet nyligen. Hon fortsätter: ”Samhället har haft två huvudstrategier för att handskas med fattigdom. Den ena, att blunda för och försöka leva med den. Att ­intala medborgarna att den är naturbunden, en guds straffdom eller beror på egenskaper hos individen själv. Den andra vägen är att försöka åtgärda den och komma till rätta med alla de andra problem som följer i dess kölvatten.”

Några frågor dröjer sig kvar hos mig. Är den verklighet, som blottläggs av Alakoskis ord och Socialstyrelsens siffror, något vi kommer att blunda för och försöka leva med? Eller kommer vi att försöka göra något åt situationen? Om hemlösheten liksom fattigdomen är ett politiskt tillstånd, vem bär i så fall det yttersta ansvaret för dagens växande problem?

*********************

Press:Folket 1, 2, Dalademokraten, Arbetarbladet, Länstidningen, Dagbladet, Folkbladet, NSD, Ab 1, 2, 3, Sydöstran, VBFB, SvD 1, 2, 3, 4, Expr, DN 1, 2, 3, 4, SVT, GP 1, 2, Gotlands folkblad
Bloggat: Martin Moberg om V och S Johan Westerholm om oppositionen, Annarkia om Vänsterpartiet, HBT-sossen om drömmen om ett riktigt arbetareparti, Helga von Pitbull om vad som kan hända med ”vanartiga arbetslösa”, Löntagarbloggen om otrygga anställningar och ohälsoproblem enligt ny forskning, Peter Johansson om att privata apotek, Tokmoderaten om vänsterpartiets nyvalda partistyrelse, Lena Sommestad om ett samhällsliv bortom egenintresset, Stardust blogg om sjukfrånvaron

Välgörenheten ökar kraftigt just nu. I årets julvimmel mötte vi stockholmare fler sparbössor, utsträckta handflator och upp o nervända hattar än på mycket länge.

Jag kan inte låta bli att undra om detta verkligen är vår framtid? En skattegynnad och moderatröstande urban medelklass, som ser ner på en växande grupp fattiga och utslagna när man kryssar mellan varuhusen och varje jul tvingas vika ihop en extra tjugolapp till Rädda Barnens sparbössa för att orka med att se sig själv i spegeln på juldagsmorgonen? Vad håller på att hända med vårt land?

Är det ens ”vårt” längre? I alla fall är det inte säkert att den äldreomsorg och den skola som finns i närheten av mitt hem längre är det, eftersom de numera ägs av utländska riskkapitalbolag…

Fredrik Reinfeldt intervjuades i Svenska Dagbladet, i slutet av förra året, om de fem åren med alliansen:
- ”Regeringens politik har gjort att fler inte tycker att det är ’värt’ att stanna i a-kassan /…/ I stället kan föräldrar och sambos få rycka in för att stötta den som är arbetslös”, säger Fredrik Reinfeldt.

Enligt Svenska Dagbladet har 400 000 personer lämnat A-kassan under de fem åren med alliansen. När statsministern får frågan hur de utförsäkrade ska försörja sig svarar han: ” … det som händer är att människor hittar andra grunder för sin försörjning om det inte blir genom a-kassan. Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor…”

Andra trygghetssystem? Det statsministern syftar på är kanske försörjningsstöd (tidigare benämnt ”fattighjälp”) eller Fas 3 (tidigare benämnt ”fattigstuga” eller ”AK-arbete”) eller olika typer av välgörenhet?

Det gamla klassamhället är helt uppenbart på väg tillbaks. Är detta möjligen den nymoderata definitionen på ”förnyelse”?

***************************************

Press: Ab, Arbetarbladet, Sydsv 1, 2, 3, 4, 5, Dalademokraten, Folkbladet, Skånskan 1, 2, 3, SR 1, 2, NSK, KvP 1, 2, 3, EK, Expr 1, 2, NWT, Nyhetskanalen 1, 2, 3, SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5

Blogg: Martin Moberg, om det som händer i Malmö, Peter Johansson om varför heter det ”stammar” och ”dialekter” så fort vi kommer söder om Medelhavet?, Kulturbloggen om att Farmors tatueringar, Roger Jönsson 1 om har du hunnit att göra en Reinfeldtare än?, 2 om att göra en Reinfeldtare, Löntagarbloggen om ojämlikhet i tjänstemannasektorn, Lena Sommestad om att regeringen sviker de visstidsanställda kvinnorna, Röda Malmö om det som sker i Malmö just nu

Gårdagen gick åt till annat än politiska diskussioner. Allt för ofta handlar fackliga och politiska diskussioner  mer om att gnälla än att göra, att tycka illa om utan en reflektion om hur det borde vara istället.

Personligen sitter jag stenhårt fast i övertygelsen om att det är roligare att göra än att gnälla. Då kan vad som helst kan hända! De dystra avgrunderna blir ett förlist skepp med en skatt, bläckfiskar som lurar i leriga hålor blir goda vapendragare.

Det är inte alltid nödvändigt att leta upp okända platser och obekanta skogar eller berg. Tvärtom, det obekanta letar sig självt fram till oss. I Själva verket finns det outforskade möjligheter också i en socialdemokratisk politik som är hårt ansatt.

Tiden, valen och de oförverkligade möjligheterna. Spänningen mellan det befintliga och det obefintlig, det tycker jag är värd lite tankemöda.

En socialdemokrati med kraft och självbevarelsedrift måste själv välja sin riktning och ta ansvar. Ingen annan styr skutan. Framgången är beroende av allas insats. Då duger det inte att bara gnälla och ha åsikter om andras handlingar.

Som människor är vi utsatta och världen vi lever i kan ibland kännas läskigt, ett tillstånd av utsatt villfarelse. Det kan närmast beskrivas som en känsla av hemlöshet – en politisk rotlöshet. Den går inte över av sig själv.

Hemlöshet innebär avsaknad av hemtrevlighet. Därför läser jag med glädje och stort hopp ännu en gång vad Håkan Juholt och Tommy Waidelich skriver om jämlikhet och sammanhållning på en morgontidnings debattsida för några dagar sedan. Det känns hemtrevligt. Traditionell socialdemokratisk politik omsatt till den tid som nu är. Enkel, osexig och beprövad – Socialdemokratisk politik när den är som bäst.

Det handlar om arbete, utbildning, omställning och skatter. Det finns inget bättre sätt att skapa jämlikhet och sammanhållning. Allt annat är att vrida klockan tillbaka och kapitulera inför en dumdristig kapitalisering och individualisering som är samhällsekonomiskt läskig.

Läs debattartikeln här.