I en tid när EU-ledarna är fixerade vid åstramningar och nedskärningar kanske löneutvecklingen i Kina kan dra världsekonomin upp ur krisen? Just nu sker nämligen en kraftig expansion i Kina, där lönerna pressas uppåt. Tar man utgångspunkt i beräkningar från USA:s byrå för arbetskraftsstatistik (United States bureau of labor statistics, BLS), och även väger in valutaeffekten, visar det sig att lönerna för tillverkningssektorn i Kina ökat med runt 140 procent mellan 2002 och 2008. I USA höjdes lönerna med 19 procent under samma period, enligt ett reportage i helgens SvD.

Så ser det däremot inte ut i Europa. Ingemar Lindberg sammanfattade nyligen den europeiska situationen, i en mycket skarp och läsvärd analys: ”I EU:s nuvarande 27 medlemsländer har löneökningarna den senaste 15-årsperioden sammantaget legat 8 procent under produktivitetsutvecklingen. De tyska reallönerna har legat stilla eller till och med sjunkit. Om alla följer ”den tyska modellen” blir följden recession. /…/ Enligt den kritiska forskningen bör de skyhöga statsskulderna främst ses som ett symptom, inte som en krisorsak. De reala orsakerna är främst alltför låg efterfrågan i ekonomin och enorma obalanser i utrikeshandeln. Efterfrågeunderskottet hänger samman med att lönernas andel av produktionsresultatet de senaste tio–femton åren gått ner från cirka 75 till 65 procent.”

Allt fler internationellt respekterade ekonomer varnar nu också för att EU-ländernas åtstramningspolitik och låglönelinje kan få allvarliga långsiktiga konsekvenser, inte minst när det gäller ländernas framtida tillväxtförutsättningar. Joseph Stiglitz, nobelpristagare och tidigare chefekonom för världsbanken, är mycket kritisk till den s.k. europakten utifrån detta perspektiv och kallar den till och med för en ”ömsesidig självmordspakt”. En annan nobelpristagare, Paul Krugman, gör ungefär samma bistra analys.

Även Barry Eichengreen lyfter fram hur destruktiv den europeiska åstramningspolitiken i grunden är: ”…there is growing evidence that the medicine on which European countries have agreed – austerity – is killing the patient. There is now talk of adjusting the dosage, but talk has not yet given way to action.” Varningsorden från Stiglitz, Krugman, Eichengreen m.fl., och en fördjupad analys av det som just nu sker i såväl Europa som Kina, borde leda fram till slutsatsen att den europeiska ekonomiska politiken måste omprövas.

Om den nu rådande åstramningspolitiken, som Angela Merkel och Anders Borg står för, inte ersätts av en mer framåtsyftande politik med ökade satsningar på forskning, kunskap och investeringar kan dessutom den kinesiska utvecklingens kortsiktigt positiva sidor vändas till något långsiktigt negativt för oss. Eller som Jonas Fröberg, i en analys i helgens SvD, väljer att formulera sig: ”Tänk om vi står där om tio år, med huvudkontoren och forskningen i Kina, tillverkningen i Bangladesh och… ja ta en halv minut och fundera på vad det innebär. För Sverige.”

Det borde onekligen vara hög tid för eftertanke och omprövning såväl i Bryssel, Frankfurt som på Borgs finansdepartement och på Sveavägen 68…

******************************************

Media:Dagens Arena, SVT 1, 2, 3, SR 1, 2, 3, 4, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, 7
Bloggat: Kulturbloggen om Pirate Bay, Peter Högberg om moderaterna, Johan Westerholm om dyrköpta strategier, Kent Persson om att gå vidare, Helga von Pitbull 1 om en framtid för en fas 3:a?, 2 om kooperativet Optima, Löntagarbloggen om Bilprovningens nya avtal, Martin Moberg om Piratpartiet och valet i Tyskland

I slutet av förra veckan var jag involverad i en debatt i Dagens Arena med Svenskt Näringslivs Stefan Fölster. Bakgrunden var att Svenskt Näringsliv släppt en rapport som visar att 140 000 svenskar i arbetsför ålder står helt utan registrerad inkomst: De varken jobbar, studerar, söker jobb eller får ersättningar i någon form. De som under minst ett helt år i sträck befinner sig ”utanför utanförskapet” motsvarar 2,3 procent av alla i arbetsför ålder.

I detta blogginlägg, som blir något längre än mina tidigare, ska jag försöka fördjupa min analys ytterligare och även föra in lite fler perspektiv än de som ryms i en kort debattartikel.

Det är nämligen inte bara Svenskt Näringsliv som analyserar utvecklingen rörande den grupp som idag står helt utan inkomst och inte heller studerar. I dagens SvD säger till exempel sociologen Tapio Salonen: ”Andelen vuxna som varken har arbete eller studerar har ökat dramatiskt i Malmö de sista årtiondena. Jag kan inte avslöja exakta siffror, men de är häpnadsväckande.”

Tapio Salonen lyfter dessutom tydligt fram att alla tjänar på mer jämlikhet. Jämlikhet skapar ett sammanhållande kitt, som är bra för hela samhället. Salonen säger:”Tränger vi ut människor så långt ut i marginalen att de upplever sig annorlunda så skapar det en svart ekonomi, kriminalitet och mycket annat.”

Orsakerna till den oroande utveckling, som Salonen analyserar, står naturligtvis att finna i ett flertal olika faktorer. En av dem är att vi sett ett gigantiskt utbildningspolitiskt misslyckande, som bara fördjupats år från år. Många av de unga vuxna  som ”försörjs av anhöriga” har ofta ingen avslutad gymnasieutbildning och får därför svårt att klara sig på arbetsmarknaden. Men utbildningsminister Björklunds beska medicin verkar inte haft avsedd verkan, utan bara förvärrat situationen.

Allt fler hamnar också ”utanför utanförskapet” pga de senaste årens nedskrärningar i vuxenutbildningen och i arbetsmarknadspolitiken. Detta är instrument som tidigare användes för personer som behövde hjälp att ställa om. Idag har de arbetsmarknadspolitiska insatserna i stor utsträckning urvattnats och reducerats till förvaringsplatser (typ FAS 3), som snarare passiviserar och fattiggör än uppgraderar kompetensen hos deltagaren. Ovanpå detta kan vi notera att kommunerna, på senare tid, skärpt sin tillämpning av lagstiftningen när det gäller möjligheterna att få försörjningsstöd (socialbidrag).

Samtidigt ser vi hur både skol- och bostadssegregationen ökar. Allt fler låses fast i sitt sociala ursprung och får allt svårare att göra en s.k. klassresa uppåt. Skillnaderna i ”livschanser” ökar just nu väldigt snabbt och det ”sociala arvet” får återigen allt större betydelse. Samhället slits isär. Den tiondel som tjänar mest har de senaste tjugo åren fått 76 procent mer att röra sig med. Den tiondel som tjänar minst har, under samma tidsperiod, bara fått en ökning på 7 procent. Vi har idag, i likhet med situationen under första hälften av 1900-talet, tydliga ”öar av arbetslöshet och fattigdom”. Men idag finns dessa områden inte i första hand i den norra glesbygden, utan istället strax utanför våra storstäder.

Visst är detta också något som sker i många andra länder just nu. Men enligt OECD-rapporten ”Divided we stand: Why inequality keeps rising” framgår att Sverige är ett av de länder där inkomstklyftorna ökar mest. Det är svårt att förneka att detta faktum har en stark koppling till att Sverige under samma tidsperiod också är det OECD-land där avregleringarna, privatiseringarna och ”valfrihetsreformerna” drivits fram allra snabbast. Det som sker är således inte ödesbestämt, utan är till stor del beroende av politiken. Vi kan faktiskt påverka utvecklingen.

De tidigare socialdemokratiska regeringarna kan visserligen klandras för att inte ha gjort tillräckligt, i synnerhet när det gäller privatiseringen och marknadiseringen av offentligt finansierad verksamhet. Men den nuvarande borgerliga regeringen har ändå med öppna ögon och utifrån en ideologisk övertygelse gjort stora förändringar i den generella välfärden och arbetsmarknadspolitiken, som kraftigt ökat ojämlikheten. Medborgarpespektivet har successivt ersatts av kundperspektivet. Det som tidigare sågs som medborgerliga rättigheter har reducerats till varor på en marknad. På 20 år gick vi ”från ett av världens mest reglerade skolsystem till världens mest liberala”, säger exempelvis nationalekonomen Jonas Vlachos som studerat vad som skett inom skolsektorn. När skatterna sänkts har man samtidigt tvingats hålla tillbaks viktiga framtidsinvesteringar i välfärd och infrastruktur. Privatiseringarna har därför i många fall getts såväl ideologiska som ekonomiska motiv. 

När Reinfeldts regering tog över hade de ju dessutom mycket tydligt beskrivit hur de skulle skära ned i vårt offentliga försäkringsskydd och sedan använda dessa pengar till olika typer av skattesänkningar. Ett sämre långsiktigt försäkringsskydd som kortsiktigt skulle ge medelklassen mer pengar i handen, ungefär så skulle den nymoderata kungstanken kort kunna beskrivas. På a-kasseområdet innebar det att en halv miljon lämnade försäkringen pga av avgiftshöjningar och hårdare kvalifikationsvillkor. Två tredjedelar av de arbetslösa står idag helt utanför försäkringen. På sjukförsäkringsområdet infördes sommaren 2008 ett nytt och synnerligen stramt regelverk (rehabiliteringskedjan).

Detta innebär att allt fler som drabbas av ohälsa idag snabbt utförsäkras och/eller förlorar sin anställning, när de passerat någon av de nya administrativa tidsgränserna. Andra nekas rätt till ersättning från sjukförsäkringen, trots en allvarlig sjukdom, för att regelverket stramats upp så mycket. Blir man sjuk eller arbetslös och, trots de hårdare ersättningsvillkoren, lyckas kvala in i trygghetsförsäkringen bör man ändå ställa in sig på att leva på en mycket låg ekonomisk nivå. Enligt en undersökning från PRO betalar dessutom en som är sjuk eller arbetslös, och får en ersättning på 14 000 kr/mån, ungefär 12 500 kr mer i skatt per år jämfört med en som jobbar och har en inkomst på 14 000 kr/mån.

Idag inser allt fler, även på den borgerliga kanten i likhet med Lars Calmfors, att regeringen ”glömt bort behovet av att ge människor ett rimligt försäkringsskydd mot inkomstförluster” och att ”reformerna av sjukförsäkringen har gjorts på ett så okänsligt sätt att många människor kommit i kläm.” Men detta är en verklighet som Stefan Fölster inte vill höra talas om. Hans kommentar till att så många idag står helt utan registrerad inkomst är att ”en viss del av dessa 140 000 personer försörjs till exempel av någon annan och behöver därför kanske inte uppleva det som ett problem.” Lite senare i en replik på min debattartikel säger han om den aktuella gruppen att ”det blir bara konstigt att påstå att dessa skulle vara ofrivilligt utan arbete.” Att exempelvis förändringarna av sjukförsäkringen och a-kassan skapat en växande grupp försäkringslösa, som tvingas bli försörjda av familj och vänner, är alltså inte något som Stefan Fölster vill kännas vid.

Det var ovanstående uttalanden, från Fölsters sida, som motiverade min första debattartikel i Dagens Arena. Jag kan idag bara konstatera att Fölsters uppfattningar och slutsatser står i skarp kontrast till den seriösa akademiska forskning som exempelvis Tapio Salonen bedriver. Men de siffror som Svenskt Näringslivs rapport belyser visar ändå, i likhet med Salonens mer fördjupade analyser, med önskvärd tydlighet på effekterna av de senaste årens välfärdspolitiska krasch.

Om inget görs riskerar vi att i framtiden få allvarliga inlåsningseffekter, där exempelvis den som är begåvad men fattig inte får chansen att utveckla sin potential. Den som kan och vill jobba, men har nedsatt arbetsförmåga, riskerar också att snabbt fattiggöras och permanent ställas utanför möjligheten att försörja sig själv på förvärvsarbete. Riktigt tufft blir det för de barn som växer upp med en ensamstående förälder som drabbats av ohälsa och inte klarar av att försörja sig och familjen på en förvärvsinkomst. Långsiktigt innebär den ökade inlåsningen, i varaktig fattigdom och vanmakt, att våra tillväxtförutsättningar och vår konkurrenskraft påverkas negativt. Därom tycks den seriösa samhällsvetenskapliga forskningen vara ense.

Vi är idag på väg tillbaks till ett samhälle där familjens tillgångar avgör vilket socialt skydd vi kan räkna med. Risktagandet och det sociala ansvaret privatiseras. Vanmakten och fattigdomen växer. Och detta är faktiskt inte effekten av en ödesbunden utveckling. Det vi ser är till stor del resultatet av en (m)edveten politik. Om detta bör vi tala.

****************************

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7

Bloggat: Martin Moberg om partiledardebatten,  Peter Andersson också om gårdagens partiledardebatt, Roger Jönsson om gnäll, Anne Skånér om partiledardebatten, Staffan Lindström om Reinfeldts trixande med siffror, Interasistmen.se om Åkesson i partiledardebatten, Peter Johansson 1 om Stefan Löfven, 2 om en kommentar från moderaternas partisekreterare, Helena Ericson 1 om att moderaterna, 2 om problemen på arbetsmarknaden, Göran Johansson om partiledardebatten, Heléne Björklund om partiledardebatten, Kent Persson om att valet 2014, Tokmoderaten om Sjöstedt , Lena Sommestad om politik, värderingar och pragmatism

Med anledning av första majfirandet i Irland var jag inbjudan att inledningstala till en visning av Bo Widerbergs Ådalen 31. LO på Irland anordnade det hela. En intressant och roande utmaning. Jag gjorde mitt yttersta för att binda ihop det som varit med det som är. Eftersom det hela ägde rum på engelska förberede jag ett tal. Ingen idé att låta det somna in i datorn. Delar det därför med den som vill läsa.

”In the history of all societies there are formative moments. Events which separate a “before” from an “after”. These formative moments have a collective mind. They belong to everyone and affect everyone, directly or indirectly. And as trade unions, representing the collective interest, we often find ourselves at the centre of these formative moments.

All societies have symbolic and historical events which reflect the beginning, or the end, of deeper changes of the public ethos or the self understanding of the society.

Such events can be dark and ominous, like the Kristalnacht inGermanyin November 1938. But they can also be promises of a new and brighter future, like the fall of theBerlinwall in 1989.

Great formative moments are often violent tragedies for the people directly involved. And I believe that you, here inIreland, have had more than a fair share of these kind of formative events in your history.

The events that took place in Ådalen in 1931, portrayed in the film you’re about to see, are such a formative moment inSweden.

The events in Ådalen was not only a tragedy, which took the lives of five young Swedes. It is an event that separates oldSwedenfrom modernSweden.

Ådalen symbolises the end of the rule of the privileged and rich class. It is the beginning of the welfare state. Ådalen galvanised the working class. The wrath and anger born through these events lead to a landslide victory for social democracy in the elections in 1932.

Sweden before Ådalen was a strongly divided class society. Inequality and income gaps where huge. Bank executives, for example, had an income 200 times the average industrial worker.

The capitalist system was being questioned, as in many other European countries at the time. The economic crisis was almost unimaginably deep.

Unemployment in the sawmilling industry was almost 65%, in the quarrying industry 45%, in the mining industry 25%. The metal industry workers were considered privileged with only 20% unemployment. In short – it was a catastrophe. Social unrest was just around the corner in the beginning of the 1930s.

The political answer to the economical crises was austerity. It was the only solution according to the conservative government. The employers wanted to solve the crises by cutting down wages. This strategy was also supported by the conservative government. It would even send military forces to support the employers. The medicine to cure the economic crises was the self healing powers of market forces. Does this sound familiar?

The people in Ådalen suffered tremendously in the economic crisis in 1931. They were heavily dependant on the sawmill- and paper industry. At the core of the conflict was a demand by the employer to cut wages. All work in Marmaverken was under blockade. Strike-breakers, scabs, were called in to do the work. The events that took place are portrayed in this film you’re about to see. 

The events in Ådalen became a symbol of a capitalism in extreme crisis. It is an example of what political inactivity can provoke. It is an example of what can happen if all other options are closed. It is an event with importance today.

Change would come to the people in Ådalen. But it came to late for some. It came to late for those who lost their lives in spring time 1931.

The election victory for the social democrats meant change. It put an end to the devastating conservative financial policy of austerity. Social democracy had a program for stimulating the economy. Unemployment benefits were raised. Large investments in infrastructure and housing were introduced. Employment on basis of the going rate in collective agreements were supported.

The basic idea was stimulation and circulation of money. The very same ideas proposed by Keynes a few years later.

It is interesting, and maybe significant, that you have chosen to show this film today. The situation inEuropetoday bears a number of resemblances with the situation in 1930s. The holy trinity among politicians inEuropeseems to be austerity, deregulation and liberalisation.

I don’t know how many different measures of the same kind conservative governments inEuropehave proposed since the beginning of the economical crises. Europlus pact, the six-pack, the two-pack and most recently the fiscal pact are the most important examples. They all bear the mark of a free market ideology. Austerity, deregulation and liberalisation.

The Czech author Milan Kundera once wrote that “the struggle of man against power is the struggle of memory against forgetting”. I believe that the director of Ådalen31, Bo Wideberg, would have liked that quote. The film was meant to honour the struggle of man.

As we are living through a formative moment of the European Union. Let us not forget past struggles and mistakes. The struggle of man against power continues.

 Thank you for listening!”

Min nuvarande hemkommun Täby har länge varit lite av ett ideologiskt skyltfönster för det systemskifte som den nymoderata regeringen just nu målmedvetet genomför. I Täby har de värderingar som familjen Reinfeldt står för haft greppet om politiken en längre tid. Ja, den nymoderata ideologiska trosvissheten har gått så långt att den ibland blivit direkt pinsam, till och med för dem med borgerliga värderingar. Här är tre aktuella exempel på detta:

1. Tvångsprivatiseringen av landets största gymnasieskola, Tibble gymnasium, talar i princip för sig själv. Skolan överläts till två privatpersoner för värdet av inventarierna på 15 miljoner, trots att marknadsvärdet uppskattades till åtminstone det dubbla. En väl fungerande skola där skattebetalarna gjort omfattande investeringar slumpades alltså bort trots protester från elever, föräldrar, lärare, fackliga organisationer och samtliga partier i fullmäktige utom Moderaterna. Domstolsavgöranden, som kommunledningen i efterhand vägrat följa, visar dessutom att kommunen bröt mot lagen. Tilltron till den privata driftsformen var uppenbarligen viktigare än både rättssäkerheten och kvaliteten i välfärden.

2. Täby är också den enda kommunen i Sverige som i praktiken förbjudit kommunal barnomsorg. Med en självmotsägande retorik om ”valfrihet” har den nymoderata kommunledningen avskaffat möjligheten för föräldrarna att välja ett kommunalt alternativ. När en förskola i höstas kom på obestånd uppstod stor och befogad oro bland föräldrar och personal om vad konkursen skulle innebära för barnens trygghet och personalens framtid. Allt fler frågar sig idag om detta är ett rimligt pris att betala för ideologisk dogmatism?

3. Nyligen har den nymoderata mönsterkommunen även bestämt sig för att avveckla all hemtjänst i egen regi. Beslutet har, som så ofta, drivits igenom utan analys av konsekvenser för brukarna. Många av de äldre är idag rädda för att berövas sin grundläggande trygghet. Men så ser det tyvärr ut när solidaritetstanken ersätts av kortsiktiga krav på företagsekonomisk soliditet.

Den nymoderata ledningen i Täby tycks idag ha drabbats av en svårbotad form av självdestruktiv ideologisk fartblindhet, där förmågan till självkritik och ödmjukhet har satts på undantag. I det senaste valet tappade moderaterna i Täby sin egna majoritet. Idag tvingas man söka stöd hos folkpartiet. Men också på riksplanet sviker just nu allt fler väljare moderaterna.

När Reinfeldts regering tog över hade de ju, i olika typer av manifest, mycket tydligt beskrivit hur de skulle skära ned i vårt offentliga försäkringsskydd och sedan använda dessa pengar till olika typer av skattesänkningar. Ett sämre långsiktigt försäkringsskydd som kortsiktigt skulle ge medelklassen mer pengar i handen, ungefär så skulle den nymoderata kungstanken kort kunna beskrivas. Detta är dock en politik som idag allt oftare möts av tvivel, också bland dem som kortsiktigt gynnats av den. Jobbskatteavdragen och krogmomssänkningen tycks inte alls haft de positiva sysselsättningseffekter som regeringen utlovat.

För en del av mina grannar i Täby har det dessutom blivit tydligt hur riskabelt det är för en husägare att säga upp sin villa/hemförsäkring bara för att kortsiktigt få mer pengar i handen. Att förädla denna enkla vardagskunskap till politiska slutsatser känns inte alls som en omöjlig uppgift. Allt fler med borgerliga värderingar börjar nu också klä sina tvivel i ord och, i likhet med den ledande borgerliga nationalekonomen Lars Calmfors, inse att regeringen ”glömt bort behovet av att ge männi­skor ett rimligt försäkringsskydd mot inkomstförluster. Sådant försäkringsskydd har blivit en restpost snarare än ett mål i sig. Reformerna av sjukförsäkringen har gjorts på ett så okänsligt sätt att många människor kommit i kläm.”

Det brukar ju sägas att Minervas uggla (kunskapens symbol) bara flyger i skymningen. Och just nu skymmer det onekligen en hel del i det nyliberala skyltfönstret. Därför känns det extra angeläget att under årets 1:a maj låta idéerna om jämlikhet, solidaritet och social rättvisa belysa och tydligt synliggöra de ideologiskt motiverade konstruktionsfelen i det nymoderata samhällsbygget!

*********************************

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, AB1, AB2

Bloggat: Martin Moberg om den sjuka sjukförsäkringen, Löntagarbloggen 1 om de utförsäkrade, 2 om Anders Borgs jobb- eller näringspolitik, Johan Westerholm om svensk utrikespolitik, Malin Jonassson om att ta plats i det offentliga politiska samtalet, Röda Malmö om ett långsiktigt hållbart skogsbruk, Peter Andersson om sociala medier, Ett Hjärta Rött om Anders Borgs idévärld

40 000 sjöng i Oslo igår. De sjöng att de var regnbågens barn. De sjöng som en protest, inte bara mot de fasansfulla dåd som drabbade Norge och arbetarrörelsen den 22 juli och som var en ensam mans verk, de sjöng också i protest mot en världsbild som delas av så många fler än Anders Bering Breivik.  Texten i Lillebjørn Nilsens ”regnbågens barn”: ”Sammen skal vi leve, hver syster og hver bror, Små barn av regnbuen” har i djupet upprört Anders Bering Breivik i hans cell i ”Ila fängelset” i Oslo.

Han är tyvärr inte ensam om att hata det vi brinner för. Jämlikhet provocerar.

Men hur kan tron på människors lika rätt och lika värde uppröra och skapa ett sådant hat? Vi lär aldrig få ett tydligt svar. Varken från Breivik, serieskytten i Malmö eller från de ljusskygga troll som häckar i mörkret i de sociala medierna eller från dem som hotar politiker och fackföreningsaktiva bara för att de står upp för allas lika rättigheter. Även om våldet och det vansinniga hatet bara används som metod av ett fåtal så får vi inte vara naiva. Breiviks världsbild delas av många. Som Gellert Tamas skrev om i boken ”lasermannen” så präglade det tidiga 90-talets retorik Ausonius attentat och moskébränderna fick sitt ideologiska bränsle från representanter i Sveriges riksdag.

Våldet gör våldsverkarna unika men den fascistiska ideologin är utbredd och den sprider sig igen i Europa. I tio europeiska länder samlar de främlingsfientliga idag mellan 10-30 procent av väljarkåren. I länder som Österrike, Danmark och Ungern har de präglat de senaste årens regeringspolitik. I Schweiz röstade en majoritet för ett minaretförbud och i Frankrike stödjer var femte väljare den nationella fronten.

Vi måste kräva mer av dem som säger sig stå upp för allas lika rätt och lika värde. Att inte likt vissa etnifiera samhällsproblem. Att inte utkräva kollektiv skuld eller stämpla individer utifrån etnicitet eller religion. Att inte underblåsa olikheter och att vara oerhört tydliga i att det inte finns ett vi eller de –det finns bara ett vi. Samhällsproblem som arbetslöshet, trångboddhet eller kriminalitet får inte etnifieras. Det är inte integrationsministern som ska besöka Malmö efter uppmärksammade dödsskjutningar, det är givetvis statsministern eller justitieministern.

Arbetarrörelsen har alltid stått främst i skottgluggen för de främlingsfientliga. Det kräver ett särskilt ansvar att alltid bära antirasismen högt och att, på alla nivåer, bekämpa dem som bekämpar toleransen, öppenheten och jämlikheten. Det arbetet bedriver LO bland annat via ”Alla kan göra något” och ”Mitt Sverige” ett arbete som måste bedrivs med insikten om att vi alla är regnbågens barn.

”Antalet utförsäkrade som meddelar Försäkringskassan att de tänker ta sitt liv har ökat med över 3 000 procent sedan 2008, då de nya sjukreglerna infördes. Men hur många som går från ord till handling finns det inga siffror om.” Detta står att läsa i dagens Arbetet (tidigare LO-tidningen).

Ovanstående uppgifter är naturligtvis både dystra och skrämmande. Men jag måste tyvärr säga att den höga siffran knappast förvånar mig.

Jag anställdes som facklig utredare med ansvar för sjukförsäkringen ungefär tre år innan borgarna, sommaren 2008, kraftigt stramade åt sjukreglerna. Man kan säga att de nya sjukreglerna blev en ”vattendelare” i mitt yrkesliv. Någon gång under hösten/vintern 2008 började nämligen telefonen ringa allt oftare. Telefonsamtalen handlade om hur snabbt man riskerar att förlora sin anställning när man blir sjuk, att man utförsäkrats enbart för att man passerat någon av de snäva tidsgränserna eller att man trots en allvarlig sjukdom inte beviljats sjukersättning.

Gemensamt för nästan alla som ringt mig är att de börjat med att säga ungefär så här: ”Om jag inte blivit sjuk skulle jag inte ha haft en aning om hur dåligt vår sjukförsäkring fungerar. Jag trodde faktiskt att vi hade ett bra skydd när vi blir så sjuka att vi inte klarar av att jobba. I dag vet jag att det inte stämmer.” De som ringer är oftast desperata. Vissa av dem säger att de vill vittna om sin hopplösa situation till någon som lyssnar och kan påverka, innan de ”försvinner”…

När de nya sjukreglerna infördes var vi många utredare, forskare och sjukförsäkringsexperter på myndighetsnivå som varnade för konsekvenserna. Redan innan de nya sjukreglerna trädde i kraft varnade exempelvis en av landets främsta arbetsmiljöforskare, professor Töres Theorell, för att de nya sjukreglerna  riskerade att driva utsatta människor till självmord. Under en hearing i riksdagen sade Theorell:

”Jag blir starkt oroad över att det här förslaget kan medföra att människor som behöver vara sjukskrivna inte kommer att vara det, och att detta på lite längre sikt medför risker för folkhälsan. Att bli utförsäkrad efter 180 dagar, om man av försäkringskassan bedöms ha arbetsförmåga fastän man inte har det, är ett oerhört trauma för många människor. /…/ Jag är rädd för att en hel del felbedömningar kommer att göras. Risken är stor att vi kommer att få ”försäkringssjälvmord”, och även fall av hjärtinfarkt som direkt kan härledas av felaktiga bedömningar.”

Men regeringen lyssnade inte, varken till välrenomerade forskare, remissinstanser eller till handikapp- och fackföreningsrörelsen. Man genomförde ”utförsäkringskedjan” med öppna ögon och valde att blunda för de välgrundade farhågorna. Idag, ett antal sjukförsäkringsöversyner och regeljusteringar senare, inser de flesta av oss värdet i att lyssna in sakkunskapen innan man fattar beslut.

LO har länge krävt att regeringen borde erkänna att hela sjukförsäkringssystemet havererat och, istället för dessa ständiga småjusteringar, tillsätta en haverikommission för att se över och förbättra själva grunden i systemet. Är det inte snart dags för regeringen att släppa lite på prestigen och hörsamma detta krav?

********************************

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVT, TV 4 News
Bloggat:  Martin Moberg om (s)-satsningen på jobb och kunskap, Peter Högberg om Nätrot, Peter Johansson om Gunnar Axéns mattekunskaper, HBT-sossen om socialdemokraterna och sverigedemokraterna, Johan Westerholm om Urban Ahlin, Eva Hillén Ahlström om sången i Oslo som aldrig kan dö, Veronica Palm om allmännytta och egennytta, Tord Oscarsson om Stefan Löfvens debattartikel i SvD, Ett Hjärta Rött om Anders Borgs teorier, Lena Sommestad om sorgen i Landskrona

De nya och hårdare sjukreglerna, från sommaren 2008, har sedan de infördes utsatts för berättigad kritik. En av dem som fått känna på bristerna i samhällets skyddsnät vid ohälsa är 50-åriga Gunilla. Hon berättade nyligen om sin utsatta situation i radioprogrammet Plånboken. På grund av bristerna i vårt skyddsnät tvingas Gunilla idag be sina gamla föräldrar om stöd varje månad för att få hushållsbudgeten att gå ihop (Läs mer om detta i statsvetarens Björn Johnsons blogg om ekonomin för de sjuka).

Att dagens situation i sjukförsäkringen är fullständigt orimlig blir allt tydligare, också för dem som har borgerliga sympatier. I början av denna vecka slog exempelvis en av de ledande borgerliga ekonomerna, Lars Calmfors, fast att ”reformerna av sjukförsäkringen har gjorts på ett så okänsligt sätt att många människor kommit i kläm.”

När regeringen i olika omgångar drabbats av kritik för de orimliga och omänskliga sjukreglerna har man motvilligt tagit ytterst små steg bakåt. Man har, ofta under stark press från media, lappat och lagat i ett lapptäcke som hade stora revor redan från början. Undantagsreglerna har successivt staplats ovanpå varandra. Idag har vi därför ett regelverk som blivit nästan omöjligt för de flesta medborgare att förstå sig på. Vi litar inte längre på sjukförsäkringen. Nyligen visade exempelvis LO i en undersökning att 6 av 10 svenskar inte litar på samhällets stöd vid händelse av sjukdom.

Regeringens hantering av sjukförsäkringsfrågan har skapat en osäker situation där domstolarna, som uttolkare av en ovanligt otydlig lagstiftning, har fått ökad betydelse. Den som inte är nöjd med Försäkringskassans beslut kan ju överklaga beslutet till förvaltningsdomstolen. Det är i stor utsträckning i förvaltningsdomstolarna som socialförsäkringsministrarna Cristina Husmark Pehrssons och Ulf Kristerssons olika småjusteringar och otydliga undantagsregler prövas, uttolkas och fylls med ett konkret innehåll.

Därför är uppgifterna i dagens DN särskilt allvarliga. Det visar sig nämligen, enligt DN-reportaget, att chansen att få rätt mot Försäkringskassan i hög grad är beroende av var i landet man bor. I mer än fyra fall av tio (41,4 %) ändrades Försäkringskassans beslut om sjukpenning efter att ha prövats av förvaltningsrätten i Luleå. Men i Stockholms förvaltningsrätt ändras endast drygt vart tionde (12,3 %) beslut om sjukpenning. 

På LO-TCO rättsskydd har man reagerat över att förvaltningsrätterna i landets storstadsregioner hör till de strängaste. Enhetschefen Claes Jansson tror att det råder olika kulturer i olika förvaltningsrätter: ”I storstadsregionerna anar man att intresset av att avverka ärenden är större än att visa omsorg. Att intresset för den interna statistiken är stor kan höra ihop med att dessa förvaltningsrätter har en större arbetsbelastning än andra rätter”, ­säger Claes Jansson till DN. Detta är naturligtvis mycket allvarligt, inte minst utifrån rättssäkerhetssynpunkt.

När dessutom ledande borgerliga akademiker, som Lars Calmfors, betraktar sjukförsäkringsfrågan som en gren där Anders Borg och alliansen misslyckats har regeringen definitivt ett problem. Fakta sparkar som bekant. Även om regeringen aktivt försökt begrava sjukförsäkringsfrågan i olika utredningar och översyner lär man knappast slippa ifrån bekymren med mindre än att man på allvar börjar lyssnar in den fortsatt starka kritiken från fackföreningsrörelsen, handikapporganisationerna, kyrkorna, den politiska oppositionen, forskarsamhället och en stark folkopinion m.fl.

LO har länge krävt att regeringen borde erkänna att hela sjukförsäkringssystemet havererat och, istället för dessa ständiga småjusteringar, tillsätta en haverikommission för att se över och förbättra själva grunden i systemet.

*********************************

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, Expressen1, Expressen2, Expressen3, Expressen4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7, SVD8, SVD9, SVD10, SVD11, SVD12, AB1, AB2, Folket, Sydöstran, Folkbladet, Piteå-tidningen, Västerbottens folkblad, Dala-demokraten, Arbetarbladet, Norrländska socialdemokraten, Dagens Arena, Östran, EK, GP, Arbetet, ETC, UNT, NT, SR, Ab, BT, SVT, Dagens Arena, DI, Länstidningen

Bloggat: Ett Hjärta Rött om att den ”uppblåsta bubblan Borg” just nu håller på att brista, Martin Moberg om de desperata nya moderaterna, Peter Johansson 1 om att syna S, 2 om centerns mörka sida, Roger Jönsson om en opinionsmätning och ökat (s)jälvförtroende, Kristian Krassman om Lundin Petroleum, Heléne Björklund om handelsutveckling, Tord Oscarsson om en opinionsundersökning, Lena Sommestad om sorgen i Landskrona, Peter Andersson om SAP:s jobbpolitik och tveksamma siffror från moderaterna

”Regeringen bör kritiseras för att den i sin iver att öka sysselsättningen delvis glömt bort behovet av att ge männi­skor ett rimligt försäkringsskydd mot inkomstförluster. Sådant försäkringsskydd har blivit en restpost snarare än ett mål i sig. Reformerna av sjukförsäkringen har gjorts på ett så okänsligt sätt att många människor kommit i kläm. /…/ Betoningen av arbetslinjen har gjort regeringen alltför ointresserad av att ge människor ett bra försäkringsskydd mot inkomstförluster. ”

Nej, den som säger detta är inte någon systemkritisk vänsterdebattör. Ovanstående tankar formuleras i dagens DN av professorn i nationalekonomi, Lars Clamfors. Calmfors är en av landets ledande borgerliga ekonomer. Han var tidigare ordförande i regeringens eget finanspolitiska råd och en av dem som inspirerade Anders Borg och Fredrik Reinfeldt när de utformade sin s.k. arbetslinje.

Nu varnar Calmfors inte bara för Borgs orimligt hårda ”arbetslinje” utan påstår också att finanspolitiken är direkt procyklisk, dvs att den förstärker istället för motverkar konjunktursvängningarna. Det innebär att den stabiliseringspolitiska ”mixen” blir dålig, dvs arbetslösheten växer och tillväxten minskar onödigt mycket. Utifrån den bild som Calmfors målar upp kan man tycka att den socialdemokratiska oppositionen just nu borde ha ett riktigt ”straffsparksläge”. Men tyvärr tycks SAP själv inte uppfatta situationen så.

Socialdemokraterna räds allt för mycket finansministerns massmediala popularitet för att våga ifrågasätta honom, tycks Calmfors anse. I sin  krönika konstaterar han, lite nedslående, att ”tyvärr har regeringens argumentation på denna punkt haft så starkt genomslag att Socialdemokraterna av taktiska skäl inte vågar ifrågasätta den”. 

När jag tar del av Calmfors analys kan jag inte låta bli att tänka på f.d. fiansministern Kjell-Olof Feldts senaste bok. I denna bok framför Feldt, sin vana trogen, en hel del provocerande påståenden. Mycket av bokens innehåll kan naturligtvis ifrågasättas. Feldt är exempelvis fortfarande lite väl naiv i sin övertro på marknadsekonomins alena saliggörande förmåga. Men jag undrar ändå om inte Feldt har en viktig poäng när han påstår att SAP i allt för stor utsträckning hamnat i händerna på triangulerande kommnunikatörer. De sakpolitiska analyserna och ekonomiska realiteterna har därför kommit att spela en allt mindre roll när partiets politik utformas, menar Feldt.

Rent konkret blir resultatet ett politiskt spel som påminner om barnleken ”följa John”, med det lilla tillägget att den som ska följas är finansminister Borg. De ramar (den lekhage) som Anders Borg kritsar upp tas för givna. Att ifrågasätta det som Borg anser vara budgetramarna blir det samma som att förbryta sig mot spelreglerna. Att ”spelet” samtidigt innebär att SAP:s ledning i ett svagt konjunkturläge kan tvingas föra fram en åtstramande ekonomisk politik, som leder till långsiktiga samhällsekonomiska förluster och allt för låg sysselsättning, ses som ett nödvändigt pris man måste vara beredd att betala. That’s the name of the game…

Det är denna borgska dogmatik som Calmfors nu sticker hål på. Fortsätter vi på den inslagna vägen kommer vi att få en onödigt hög arbetslöshet, ett allt för lågt resursutnyttjande i ekonomin, tillväxttalen blir lägre än de behöver vara och en växande grupp människor kommer att långtidsparkeras långt utanför från den öppna arbetsmarknaden. Det Calmfors nu säger är att inget av detta är givet och ödesbestämt. Vi har faktiskt ett val. Ja, det är till och med klok ekonomisk politik att gå utanför de ramar som Borg ritat upp. Clamfors är dessutom långt ifrån ensam i sitt ifrågasättande av Borgs kompetens (se exempelvis tung sakkritik från en internationellt respekterad Berkeleyprofessor, som fullständigt sågar Anders Borg).

Nästa gång SAP:s nya ledning har möjlighet att ifrågasätta den spelplan Anders Borg ”kritsat upp” är när man lägger fram sin första alternativa vårbudget. Kommer den långsiktiga sakpolitiska analysen då att väga tyngre än den kortsiktiga kommunikativa taktiken? Vågar (s) bryta upp från den borgska dogmatiken och föreslå en mer expansiv ekonomisk krispolitik eller fortsätter man att ”följa John”? Snart vet vi svaret…

*****************************************

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Expressen1, Expressen2, Expressen3, Expressen4, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, SVD7, AB1, AB2

Bloggat: Peter Anderssom om vad som avgör valet, Ett Hjärta Rött om Calmfors och Borg, Martin Moberg om arbetslösheten, Röda Malmö om den konservativa idévärlden, Röda Berget om behovet att tala om välfärd, Lena Sommestad om att vi behöver en progressiv familjepolitik, Red Justice om EU och demokratins framtid, Kaj Raving om välfärdens finansiering, Vänstra stranden om Breivik, Annarkia om S och M skavfötters, Alliansfritt om jobbcoachmisslyckandet